Var dig själv, alla andra finns redan ;)

Jag vill absolut INTE att folk ska tycka synd om mig, inte heller tro att jag är psykiskt sjuk (som många ändå tror :O) bara för att jag skriver detta nu!

Jag förstår inte riktigt varför folk ser en som om man vore psykiskt sjuk bara för att jag har kommit in i en ordentlig svacka nu i snart två månader.. Har ni under denna tid sett mig skratta, le, vara glad, vara lycklig osv?? Ja, det har ni, så varför ser ni mig då som någon som skulle behöva finnas inne på psyket?? :O jag försöker liksom inte ta mitt liv, jag mår inte så dåligt att jag inte klarar av vardagen osv..

Det är så att jag kan inte hjälpa att folk tycker om att ta mig för givet (även om de aldrig kommer erkänna det), att de tror att oavsett hur de är mot mig så kommer jag alltid att finnas kvar, de har inget att förlora osv.. Ja, jag mår dåligt men inte psykiskt dåligt i den bemärkelsen som de orden står för. Jag behöver ingen psykiatrisk hjälp för det..

Under januari månad kämpade jag med att komma tillbaka igen, att få känna samma glädje & lycka som jag har gjort under förra året.. Men hela detta året startade med en helvetes vecka & därefter blev det inte bättre, utan bara värre.. Jag kan inte hjälpa att jag är lite mer känslig just nu, men om vissa hade öppnat ögonen & insett hur de behandlar mig, hur de är mot mig så kanske någon förstår varför jag mår som jag gör.. Jag lovade mig själv att ingen någonsin skulle få trycka ner mig igen, men folk trampar på den som redan ligger ner & då blir det inte lättare heller..

Jag vill verkligen inte må så här, men jag orkar inte kämpa längre nu om någon ska trycka ner mig så fort jag känner allt bättre igen.. Om folk bara kunde acceptera mig helt för den jag är & inte döma ut mig för minsta lilla så hade allt sett annorlunda ut nu. Jag är inte perfekt, jag har mina brister jag med, men jag skulle inte få för mig att ta någon annan för givet, speciellt inte den jag älskar..

Jag är otroligt glad att jag har mina studier & min LIA som får mig att tänka på annat några timmar om dagarna, annars hade jag gått under för längesen.. Ingen behöver vara orolig för mig, jag fortsätter leva mitt liv, för jag tänker på andras mående innan jag tänker på mig själv, annars hade jag brytt mig lite mer om min egen hälsa också. Jag önskar bara att det fanns någon som kan förstå mig, hur det känns att må så här, som jag kanske kan vända mig till utan att den dömer mig.. Jag känner just nu, att jag bryr mig inte vad som händer & tror inte någon annan gör det heller.. Jag orkar inte med att någon tycker synd om mig, för det gör inte mig något bättre... Men jag har också rätt att få säga till när jag inte orkar ta emot mer skit från andra...